På väg
Det går bra nu.
Vi är på gång gott folk! Produktionen har aldrig gått snabbare.
I varje garage öppnas färgburkarna sakta, och penslarna dras gång efter gång längs det tunna mjuka träet.
Aldrig hade man väl trott att det var snickare man skulle bli, när man valde samhäll-ekonomi som gymnasieprogram. Men jag måste erkänna att jag trivs riktigt bra. Jag kan inte tala för mina kollegor, men trots alla svordomar när träbitarna lever sitt egna liv och vägrar stå still och trots att timmar varje dag måste spenderas som företagare, kan man inte annat än att vara nöjd, faktiskt le och till och med känna sig stolt.
Sällan har jag gått med så högt huvud till bussen. Se på mig. Nej, det är ingen som tror det, men jag, lilla, lilla jag, driver faktiskt ett alldeles eget företag. Det får vem som helst att växa. All tid som går åt, den betalar sig snabbt tillbaka, inte främst som pengar, utan i erfarenheter och skratt.
Ja, det går bra nu.
Emelie målar bort sitt liv, men jag tror och hoppas att hon innerst inne njuter liksom jag, hur kan man ens inte göra det när varje bild berättar en vacker liten historia? Och vi andra, dödliga, som får nöja oss med den vita, långsamma färgen, vi skapar så gott vi kan. Vi får nöja oss med staplarna av lådor som sakta byggs upp på hyllorna, det är inte konstverk, inga färger eller ord, fast sakta men säkert börjar också en enkel vit låda att vara något av det finaste som finns.
Har långt kvar ännu. Många lådor kvar att snickra, fack att såga, lock att måla. Jag ville bara stanna upp och se mig omkring. Säga tack till Malin, Leila, Louise, Selda, Maria och Emelie. Jag har kul. Och jag vet att jag inte är dum, men inte heller alltid snäll. Blir lite för vild när jag blir exalterad över något nytt. Tänkte bara säga en sak, till er och till alla andra. Jag tror faktiskt på det här. Jag tror på oss, och det vi gör. Såklart att man vill göra det, men nu händer det till och med av sig själv.
Jag ljuger inte när jag säger att jag skulle vilja köpa dem allihop, hade jag haft lite mindre förnuft och lite mer pengar hade nog hela mitt rum varit fullt. Jag skulle vilja ha en låda för varje bild, för varje ord, omöjligt att välja. Och visst, kanske är det bara jag, kanske är det bara vi.
Fast jag tror nog, alldeles snart kommer det nog drabba er allihop.
_____
Emma
Vi är på gång gott folk! Produktionen har aldrig gått snabbare.
I varje garage öppnas färgburkarna sakta, och penslarna dras gång efter gång längs det tunna mjuka träet.
Aldrig hade man väl trott att det var snickare man skulle bli, när man valde samhäll-ekonomi som gymnasieprogram. Men jag måste erkänna att jag trivs riktigt bra. Jag kan inte tala för mina kollegor, men trots alla svordomar när träbitarna lever sitt egna liv och vägrar stå still och trots att timmar varje dag måste spenderas som företagare, kan man inte annat än att vara nöjd, faktiskt le och till och med känna sig stolt.
Sällan har jag gått med så högt huvud till bussen. Se på mig. Nej, det är ingen som tror det, men jag, lilla, lilla jag, driver faktiskt ett alldeles eget företag. Det får vem som helst att växa. All tid som går åt, den betalar sig snabbt tillbaka, inte främst som pengar, utan i erfarenheter och skratt.
Ja, det går bra nu.
Emelie målar bort sitt liv, men jag tror och hoppas att hon innerst inne njuter liksom jag, hur kan man ens inte göra det när varje bild berättar en vacker liten historia? Och vi andra, dödliga, som får nöja oss med den vita, långsamma färgen, vi skapar så gott vi kan. Vi får nöja oss med staplarna av lådor som sakta byggs upp på hyllorna, det är inte konstverk, inga färger eller ord, fast sakta men säkert börjar också en enkel vit låda att vara något av det finaste som finns.
Har långt kvar ännu. Många lådor kvar att snickra, fack att såga, lock att måla. Jag ville bara stanna upp och se mig omkring. Säga tack till Malin, Leila, Louise, Selda, Maria och Emelie. Jag har kul. Och jag vet att jag inte är dum, men inte heller alltid snäll. Blir lite för vild när jag blir exalterad över något nytt. Tänkte bara säga en sak, till er och till alla andra. Jag tror faktiskt på det här. Jag tror på oss, och det vi gör. Såklart att man vill göra det, men nu händer det till och med av sig själv.
Jag ljuger inte när jag säger att jag skulle vilja köpa dem allihop, hade jag haft lite mindre förnuft och lite mer pengar hade nog hela mitt rum varit fullt. Jag skulle vilja ha en låda för varje bild, för varje ord, omöjligt att välja. Och visst, kanske är det bara jag, kanske är det bara vi.
Fast jag tror nog, alldeles snart kommer det nog drabba er allihop.
_____
Emma
Kommentarer
Postat av: Louise
Gulligull :), du har en riktigt skrivar gen! man blir ju sugen på att köpa massa! ;)
Trackback
